Dick Beer - Impressionist & Kubist

Bakgrund

Dick Beer föddes 1893 i London som Richard Beer och var yngst av fem bröder. Fadern John Beer (1853-1906) var akvarellmålare. Han var född i Stockholm och hade lämnat Sverige vid 17 års ålder. John Beer undervisade själv sina söner, bland annat i teckning och måleri. En rad skissböcker vittnar om pojkarnas begåvning. 
Mellan 1906 och 1907 dog båda Dick Beers föräldrar. Knappt 15 år gammal kom Dick Beer som föräldralös till Sverige. Han fick först bo hos släktingar och hamnade slutligen hos prosten Laurell i Västergötland.
Dick Beer börjar studera på Althins målarskola i Stockholm 1908 och vid Konstakademien från hösten 1910 men avbryter studierna och reser i september 1912 till Paris. Han hyr en ateljé och följer undervisningen vid akademierna Colarossi och Grande Chaumière.
Sommaren 1913 åkte Dick Beer till Pont-Aven i Bretagne för att måla. I september samma år hade han sin första separatutställning i Stockholm med den franska titeln Exposition des tableaux de Bretagne et autour de Paris. Utställningen blev en framgång. Många av målningarna var utförda i en stil inspirerad av impressionisterna och hade en ljus palett.
1914 gjorde Dick Beer en längre studieresa till Italien, Tunisien, Marocko och Spanien som resulterade i målardukar flödande av färg och ljus. Då den franska armén mobiliserade anmälde han sig som frivillig och blev antagen till den franska Främlingslegionen. Vid en granatexplosion 1915 fick Dick Beer svåra skallskador som gav honom nedsatt hörsel och nervbesvär för resten av livet. Två av hans bröder dog året därpå i strider för den engelska armén.
Dick Beer hamnade på sjukhus och var därefter konvalescent på Château de Rochefort. Här började han måla på nytt, i impressionistisk stil, ett måleri där blåa och gröna nyanser dominerar.
År 1918 gifte sig Dick Beer med tandläkaren Ruth Öhrling och samma år föds sonen John. Under samma tid började Dick Beer experimentera med kubistiskt måleri och skapar flera stora kompositioner, bland annat målningen ”Arabcafé”.
Under åren som följer har Dick Beer Paris som bas, men adresserna växlar. Han blir instruerad av André Lhote, i vars ateljé arbetet är fritt och mästaren ger individuell kritik. Resorna till landsorten går ofta till Bretagne eller Provence. Dick Beers konstnärsvänner kom från hela Europa och i kretsen fanns Amedeo Modigliani. Dick Beer ställde ut relativt regelbundet i Paris mellan 1919-1934 och hade nu blivit ett namn i franska konstkretsar.
Under somrarna brukade Ruth hyra semesterhus, oftast vid Mälaren. Hushållet var stort med många modeller och vänner och det målades och diskuterades flitigt. År 1933 skiljde sig paret, men Ruth älskade och hjälpte Dick ekonomiskt ända fram till hans död.
Dick Beer ställde ut även i Sverige. Ibland är det långt mellan gångerna vilket beror på konstnärens sviktande hälsa. Under 1920- och 30-talen fortsatte Beer med ett expressionistiskt måleri med intensiva färger och oväntade perspektiv men så småningom gled han över i mer verklighetstrogna former, bland annat mycket nakenmåleri. Han målade också flera porträtt av konstnärer, politiker och författare.
1938 befinner sig Dick Beer i Arles. Den unge, blivande fotografen, Christer Strömholm blir Dick Beers elev och de blir goda vänner. Samma år i juni avlider Dick Beer i Stockholm i sviterna av en lunginflammation.

 

Dick Beer och föreställande måleri

Konstnärens första alster kommer från tiden då han bodde i London. Fadern och den äldre brodern Edward verkade i ateljén och Dick Beer inspirerades av den kreativa miljön. Ett av de tidigaste verken av Dick Beer är akvarellen ”Stilleben med vit serviett och krus” från 1907.

I föräldrahemmet omgavs Dick Beer av häststudier. Både faderns och den äldre broderns huvudsakliga motiv var vinnande kapplöpningshästar eller skildringar av de olika momenten i ett lopp. Även Dick Beer arbetade med hästmotivet i flera av de konststilar han experimenterade med.

Efter akademitiden i Sverige kommer Beer 1912 till Paris och några verk från den första tiden där, är finstämda miljöer från staden i klassisk stil. Penselföringen blir så småningom mer upplöst med tydliga ljusspeglingar. 

Dick Beer reser runt i Frankrike med början 1913 och målar i städer och på landsbygden. Inspirationen hämtade han från impressionisterna som målade direkta intryck, vad ögat fastnade för ute i det fria. Dick Beer skildrar ofta naturen; studier av träd, buskage eller vidare vyer och naturfenomen. Andra motiv föreställer gator kantade av hus. Oftast är människorna endast bakgrundsfigurer. Vyerna är gärna återgivna i en klar färgskala där motivet betonas av skarpa konturer. Här har Dick Beer även hämtat idéer från konstnärer som utmanade den traditionella impressionismen, till exempel Paul Cézanne som genom sina landskap med geometriska inslag var en föregångare till kubisterna.  Även landskap av Vincent van Gogh gör sig påminda i till exempel ”Stormväder i S:t Arnoult”. Dick Beer är också influerad av så kallat pointillistiskt måleri, där motivet byggs upp av färgfläckar av oblandad färg målade tätt intill varandra.

 

Paris Bohème

I Paris samlades på 1910-talet unga människor med konstnärliga ambitioner från hela Europa och andra kontinenter. Staden var dynamisk och Dick Beer som vuxit upp i London fann sig väl tillrätta och Frankrike blev hans andra hemland. Hans konstnärsvänner i Paris var bland annat målarna Gabriele Varese som var italienare och Manuel Ortiz de Zarate som kom från Chile samt den franske skulptören och greven Frédéric de Fréminville. Störst framgång som konstnär hade Ortiz de Zarate.

Amedeo Modigliani tecknade Dick Beers porträtt hösten 1919. Troligen korsades deras vägar i någon ateljé eller på något av kaféerna i Montparnasse, Rotonde eller Dôme. Sannolikt förmedlades bekantskapen av Ortiz de Zarate som blivit god vän med Modigliani tidigare i Italien.

Bland de svenska vännerna fanns Bertil Bull Hedlund, den ständige följeslagaren och reskamraten. Andra vänner var Axel Fridell, Bertil Damm, Olle Ågren och skulptören Ragnar Gellerstedt. Med den senare delade Dick Beer ateljé i Stockholm under 1921. Otto G. Carlsund hörde tidvis till umgänget och senvåren 1934 tillbringade de två månader tillsammans i Björnlunda i Sörmland. I ett brev till Ruth Öhrling skriver Carlsund: ”Mitt gäng var ett annat, men jag såg honom [Dick] på barerna och drack då och då en skål med honom och den lille fransmannen, som han alltid hade i sällskap, vad han nu hette” [Frédéric de Fréminville]. Enligt skådespelaren Axel Bergman hade Beer flera intima vänner inom den ryska kolonin, främst storsångaren Fjodor Sjaljapin, vars hem den musikaliske Dick Beer ofta gästade.

Några av vännerna blev avporträtterade av Dick Beer. Hit hörde Varese, de Fréminville, Bull Hedlund och Gellerstedt. Av Carlsund finns ett blyertsporträtt bevarat.

I Paris fanns flera kända modeller som varvade arbetet på olika kabaréer och danshallar med att sitta modell för konstnärerna. En av dem var den mörka och exotiska Aysha eller Aïcha Goblet, som blev speciellt uppskattad. Hennes far var från Martinique, men hon var född i norra Frankrike. Aysha avbildas ofta med en turban på huvudet.

 

 

Resan söderut

Våren 1914 reser Dick Beer på en längre studieresa med ett första stopp i Italien. Han besöker kända konstcentra som Venedig och Florens men tycks fastna för Sicilien. Där målar han både i akvarell och olja, möjligen med staden Taormina som utgångspunkt. Målningarna ”Fontän” och ”Kyrkan i Taormina” kom till där.

Från Sicilien går färden vidare till Tunis. Dick Beer målar stadslandskap där tak och kupoler i solljus och den tryckande hettan i gränderna känns påtaglig. I ”Gata Gränd i Tunis” ligger gränden i skugga under en uttrycksfull himmel där det blå målats med hastiga sicksackdrag och de ljusa molnen fått blå konturer.

”Basar i Tunis” skildrar skuggspelet under taket på den täckta marknaden. Genom hålen i taket skymtar den klarblå himlen och ljuset tränger in som solkatter på väggarna och marken. Män och kvinnor skymtas längs gatan och handlarna sitter framför sina butiker bland textilier, mattor och flaggor.

Dessa nordafrikanska kompositioner är målade med intensiva färger som styr spelet mellan ljus och skugga. Penseln verkar ha rört sig i hastiga ryck över duk och papper. Varje enskild färgpunkt bidrar till bildbygget.

Claude Monet och Alfred Sisley och andra mästare bland impressionisterna har åter inspirerat Dick Beer. Den franske konstnären Paul Signac drev det impressionistiska måleriet vidare och lät färgen framträda genom små minutiöst utförda punkter. Ett liknande sätt att lägga på färgen hade Beer experimenterat med redan under år 1913. Resultatet blev dock en egen stilblandning.

 

Kubistiskt seende

Perioden efter första världskriget förändras konstnärens måleri väsentligt. Dick Beer påverkas av olika modernistiska uttryck. I Paris hade den första delen av kubismen, ledd av Pablo Picasso och Georges Braque, etablerats. Konststilen var kontroversiell. Det pågick en livlig debatt om kubismen som innebar att konstnären bröt upp motivet i små beståndsdelar, ibland kallade fasetter, för att sedan bygga upp det igen i bildens platta yta. Detta sätt att måla var en total brytning med tidigare bildkonventioner och verklighetstroget måleri.

Kubismen styrdes av teori, inte praktik, och kritiker menade att stilen var för intellektuell för gemene man. Därför förutspåddes att den skulle försvinna och att konstnärerna skulle återgå till ett mer klassiskt uttryck.

Teoribildningen runt kubismen och dess skilda uttryck öppnade under 1910-talet för en rad omtolkningar. Dick Beer var medveten om de kubistiska frågeställningarna. Han anammade idéerna, men skapade en varierad, personlig och känslostyrd kubism under några år runt 1918. Hans måleri är många gånger en explosiv urladdning med lekfulla drag och en futuristisk dynamik som betonar målningens inneboende fart och rörelse, som till exempel i ”Dansös” och i ”Leksakslådan”. Han experimenterade också med geometriska kompositioner av huskroppar och landskapsvyer som påminner om Paul Cézannes mer kubicerande landskap. Beers färger är här ofta dova, i blått, brunt och rött. Beer återkommer gärna till tidigare motiv och omarbetar dukarna till en kubistisk stil som i fallet med ”Dansösen knyter sina skor” och ”Sittande dansös”.

Samtida konstskribenter förargades och han fick hård kritik. Vid ett tillfälle publicerade konstnären ett öppet svarsbrev i Politiken, 1919 där han beskriver sin konstsyn: ”… ty kärleken och förståelsen för konst, ’l’art pour l’art’ kommer icke så lätt, ej heller att sätta sig in i de olika rörelsernas eller riktningarnas uppkomst, mål, karaktäristiska strävande o.s.v. – Dessa internationella företeelser kräva icke bara teoretiska och konsthistoriska kunskapsmått utan (…) förmågan att leva in i och känna för konsten, såsom dess utövare känna”.

 

Nakenmåleri

”Det viktigaste är naketbilderna. Beer tillämpar en konsekvent teknik med bara palettkniven och har nått en stor skicklighet att få en yta levande och skiftningsrik […]”. (Karl Asplund i Dagens Nyheter, 22 mars 1932)

Från slutet av 1920-talet påbörjar Beer en period då han målar mycket naket, ofta i ett sommarskönt Sverige, ute vid vattnet, i grönskan eller vid en ljusflödande öppning. Ett exempel är ”Modell i fönster med utsikt över Stockholm” med motiv från ateljén på Bergsgatan, med en lummig Kronobergspark utanför.

Favoritmodell hemma tycks den rödhåriga Helny ha varit. Andra modeller är Lisa och Saga. Även hustrun Ruth poserar i naturen. Modellerna avbildades också inomhus, sittande eller liggande, alltid med hud som skimrar i solljus, dagrar eller lampsken. Sensualismen är tydlig. I ”Naket, liggande”, är en kvinna avbildad med en arm bakom huvudet, med hår som faller ner över ansiktet och med rödmålad mun. Verket målades i Frankrike och modellen med halsband återfinns i flera kompositioner därifrån. De franska modellerna var överlag mer anonyma än de svenska. Ett undantag var dock den välkända Aysha i Paris.

 

Några vänner om Dick Beer/Some friends about Dick Beer

”Solen sken över Backafall [södra Ven]. Gabriel Jönssons ”Flaskpost” gav blid men ändå intensiv upplevelse av denna Öresunds pärla. Allt var inställt på ”att besjäla naturen”. Då kom Dick Beer i min väg. Och han gav färg och form åt skaldens visa. Han var laddad med konstnärlig skaparkraft. Han var en palett hela karlen. Dess olika färger skimrade från skägget i solskenet och gav skiftande kulörer åt målardräkten. Han avvann den lilla ön rika skönhetsvärden. Det gick en varm solvåg över hans dukar. Linjespel och rytm — så markerade i landskapet — återgav han med den mogna konstnärens kunniga hand.

Dick fångade mig fullständigt. Han kunde i sin något oordnade lya göra en trevlig kväll vid en talgdank med högsta förskärarknivhugg i en saftig chateaubriand alltunder det köksmästeriet utfördes under utflykter över vida fält inom konstens och kulturens domäner. Han lät märkliga gestalter skymta förbi. Tanken flög till Carusos polkagrisar i hans barndom och till Sjaljapins omsorg om den något penningfattige bohèmen i Marseille och till andra stormän inom konstens rike. Alla voro hans vänner, av alla hade han lärt och fått. I sådana stunder var Dick strålande. Då var världen god och människorna — även konstkritikerna —  goda och livet log ur hans vackra ansikte, som om han aldrig vetat av hård kamp eller ond tid. Då var han själv denna älskliga människa, som värmde och berikade. Då flödade inspirationen och han var centralpunkten i glada vänners lag. Och sådan förblev han alltid i den krets där jag fick vara med. Ibland blev tempot kanske väl hastigt och Marseilläsens toner något våldsamma, men när Dick och Martin Åberg etablerade sina konstdialoger då lyssnade man med spänning och behållning. Man kände det djupa allvaret, den vibrerande konstnärssjälen. Dick var ett med sin konst, ur den fick han impulsen till hela sitt liv, dess innehåll, tjusning och äventyr. Dick var en konstnär alltigenom. Med den sammanflöt allt vad han kände och tänkte, ur den sprang hans vitalitet fram. Ur den förklaras allt det bisarra och disharmoniska, det varma och trofasta i hans väsen. Ur spänningen, där föddes hans konst — den som nu står som ett monument över hans liv.

Vi hans vänner och andra vänner av äkta konst skola nu gå in i hans minnes tempel och med hatten av än en gång, på denna minnesutställning, njuta hans alltför tidigt avslutade — ofullbordade symfoni.”

Gabriel Grefberg

 

”Jag träffade Dick Beer första gången i Paris hösten 1913 efter hans utställning i Stockholm.

En artistuppenbarelse i sammetskostym  — men av tjusigaste snitt och i pärlgrå färg —som kommen direkt från ett samkväm med Rodolphe och Mimi. Vidare stor bredskyggig hatt, kritpipa och blont pipskägg. Vacker pojke! Men det var inte detta som imponerade på 20-åringen utan kanhända mest den fläkt av internationell artistkultur från Victorian age han ärvt från konstnärshemmet i London. Och något i arv från detta är också det vackraste jag minns av gamle Dick. Stående i arbetsiver med strålande ögon framför staffliet – ça va bien –visslande Le Père de la Victoire, Sambre et Meuse eller sentimentala valser från boerkrigets London.

Tradition och artistpojkaktighet.”

Bertil Bull Hedlund